lördag 24 september 2011

torsdag 22 september 2011

En modern fransk tänkare?

Jag förklär mig till en fransk tänkare samtidigt som jag lite bittert tänker att jag minsann tycker att mitt arbete är intressant. Intressantare må så tillochmed vara. Än vad kan du gärna få undra. Usch, bitterhet klär ingen. Hur jag ska klä mig i Istanbul tänker jag istället. Jag åker nämligen snart till Istanbul på studieresa. För en stund sen fick jag en idé om att jag vill göra en serie illustrationer under resan. Jag gör nog slag i saken. Precis som att jag nyss gjorde slag i att beställa två böcker att läsa under kommande resor. Det är ju inte bara till Istanbul jag kommer att "pendla" det närmaste året. Men; Att resa, det kan vara det mest kreativa som finns. Så de så.

onsdag 21 september 2011

Som vanligt glömde jag..

.. att jag ville säga nåt annat också. Det är nämligen så att jag känner att ja har en idé som ligger och gror. Det finns inga ord för den ännu mer än kanske... examensarbete?

Ännu ett självporträtt.



självporträtt tusch

tisdag 20 september 2011

Kroki.

Ikväll har jag varit på kroki.

Shit vad jag kände mig ringrostig.

Vet inte alls när jag senast tecknade kroki faktiskt.

Fast det var skönt att göra något som bara är vad det är.

Det blir nog fler krokikvällar den här hösten för mig.

söndag 18 september 2011

En dag i färgens tecken.

självporträtt i färg.

lördag 17 september 2011

Från skrivbordet.

självporträtt 14:14


Jag är hungrig. Så går det när man är i skolan och broderar på en lördag.Nu ska jag gå hem. Äta och teckna. Jag lämnar Red School för idag, även om det tar emot lite. Jag har nämligen suttit in mig lite på min plats idag. Men faktiskt är jag lite kall också, och lite ensam. Och behöver ju mat. Å alla mina teckningssaker är hemma på mitt hemmaskrivbord. Så allt pekar på att jag ska gå hem. Nu går jag hem.

torsdag 15 september 2011

Den som googlar får se.

Fredrik Ödman hittade jag.

Ett år senare.

För nästan exakt ett år sedan var jag i Venedig på Arkitekturbiennalen och såg Philip Beesleys installation i den kanadensiska paviljongen. Jag har tänkt ganska mycket på just detta rum sen jag var där. Någonting med den där skogen av plastfiber, ljudet från mekanismerna bakom, det svarta & vita och medvetenheten om att JAG fick allt att röra på sig väckte en väldigt stark känsla hos mig. Ett igenkännande, en fascinaton och en liten rädsla också.

Idag satt jag på ett tåg som susade genom sverige och jag hade införskaffat mig det senaste nummret av Plaza för att döda lite tid. På sidan 113 presenterades reportaget "Ett med Naturen". I just detta reportage omskrivs även just precis Philip Beesley och hans installation. Det kändes som en fin påminnelse och jag vill citera:

"Hans eco-hedoniska konstprojekt Hylozioc Ground liknar en organisk skog att bo under - tillverkat av tusentals små genomskinliga plastbitar. --- Här böljar grenar, morrhår och strån efter människans närvaro som ett slags artificiellt kretslopp som människan en dag skulle kunna leva i. Konstverket värmer och skyddar och har små behållare som samlar upp vatten och föroreningar- allt för att visa hur människan en dag kan skapa vegetation att leva i. Projektet är sött och salt. Här finns också en svartsynt framtidsvision, men med en gnutta hopp - Beesley är lite av en domedagsprofet som samtidigt ser möjligheter."