Stockholmsvitt.

Idag har jag varit i ateljén. Jobbade inte direkt något för det.
Jag flyttade om och rensade på mina väggar så nu är det vitt. Mest vitt.
Sen satt ute i solen och drack kaffe med ateljésällskapet. Väääldigt angenämt!

Imorgon åker jag till Stockholm och använder mina vingar lite grann.
Jag är taggad. Längtar till händelsernascentrum.
Jag förbereder mig genom att dricka vin och färga håret. På en måndag.
Brutalt mycket mot reglerna.

Anteckning.

På sätt och vis är tiden som riktlinjer. "Klockan ett ska jag vara där"." För ett år sedan hände.."

Tiden är en kompass i livet som ständigt är i rörelse och förändring. 

Jag skissar på sfäriska installationer och känner att det börjar bli dags att gå in i tidsteorier snart.

Moonrise Kingdom.

I början av veckan fick jag äntligen tid att se filmen Moonrise Kingdom.
Den har varit placerad överst på min filmer-att-se-lista länge.
Ingen besvikelse här inte. Det var det bästa jag har sett på evigheter
Skrivbordsunderlägget är utbytt, jag fnissar och njuter fortfarande och om någon har missat att se den är mitt enda råd; gör det!

Sam: Why do you always use binoculars?

Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away. I pretend it's my magic power.

Sam: That sounds like poetry. Poems don't always have to rhyme, you know. They're just supposed to be creative.

Bilden är uppgooglad och lånad här.

Bilden är uppgooglad och lånad här.

Bilden är uppgooglad och lånad här.

Högtryck och halvfart.

Den senaste veckan har varit minst sagt händelserik. Det märks att högsäsongen är på väg till Gotland. Halva veckan har gått åt till arbete i butiken. Därefter drabbades jag av en sjuka och är nu hemma på vilotid för att inte förstöra mig själv. Det känns lite surt eftersom jag egentligen gärna hade varit i Långed till veckan för att se examinationerna men jag vågar inte utmana ödet. Tänk att få sitta där och njuta av att bli inspirerad och imponerad.

Våren till ära har jag ändå fixat lite på min uteplats och det börjar nästan kännas som mina fingrar är gröna.. åtminstone typ svagt pistage eller så. Bilder på detta får komma senare.. när det blommar lite mer. Även om jag själv tycker att mina små krukor med jord i är spännande så är det kanske inte så vidare spännande på bild. 

Ateljén väntar, stökig, på mig sedan förra söndagen och det kliar fasligt i mig efter att få fortsätta. Jag har startat en ny bok att anteckna och skissa i som jag kan ha med mig i väskan. Det kommer mycket tankar nu som behöver sparas och då finns inte rum för väntan. Senast jag var vid skrivbordet lyssnade jag på den här låten och broderade moln.

Från ateljén:

Från våren i Visby:

 Från köket:

Tomatpuré / ingefära?

Favoritskåpet hemma. Kaffe, te och kalas.

Hemma hos Farmor.

När jag var liten brukade jag och mina syskon sova över hos farmor ganska ofta. Hon har det mest spännande huset jag vet. Hon samlar på allt och låter saker och ting vara gamla. Tapeterna är av medaljongmodell och har olika färg i alla rum. I sovrummet är det blått och vitt mönster, i hallen grönt, i köket gult och svart och i vardagsrummet svart och rött.  

I vardagsrummet brukade vi få sova, i de vit och brun mönstrade, plyschiga sofforna. I rummet fanns (finns) även en av de där gammaldags klockorna med pendel som slår en gång i halvtimmen. Varje hel timme slår den lika många slag som klockan visar antal timmar. Oftast stängdes den här klockan av när vi sov över men ibland glömdes det bort och då, mina vänner, blev det inte mycket sömn under natten. Varje gång klockan slog, ett slag i halvtimmen och fler slag i heltimmen, vaknade jag abrupt ur min sömn.

När jag tänker tillbaka på det här nu så ser jag på det som att verkligheten hela tiden pockade på uppmärksamhet. Som att tiden ville göra sig påmind. När man sover går man in i ett annat stadie, kopplar bort verkligheten och lever i en drömvärld för att sedan vakna till verkligheten och återgå till den vanliga världen. Vardagen. Tiden.

Nytt projekt.

I majmånad (som det är nu) har jag bestämt att mitt nya projekt ska starta. Jag har egentligen tjuvstartat lite redan.. skissartat har jag börjat fundera. Projektet går under namnet Centi Mentals och kommer pågå under en begränsad tid, nämligen 100 dagar. Den tematiska utgångspunkten bottnar sig främst i tankar och reflektioner om tid. Faktiskt tid och upplevd tid.

Jag är peppad på det här. Det är ett projekt som har legat och grott i mitt bakhuvud under de senaste sex månaderna och det känns spännande. Jag kan inte skriva så mycket ännu för jag vet egentligen inte så mycket men några bilder från ateljén bjuder jag gärna på:

Luftslott.

Jag bygger luftslott, att bo i.

Banksy. Bilden lånad här.

Våren.

Jo, jag skrev klart den där ansökan.
Sedan dess har jag hunnit vara lite i ateljén och börjat skissa lite på mitt nya projekt som jag börjar med i maj. 
Mer om detta i kväll när jag har hunnit ta några bilder.

Våren är i Visby.
Jag har skoskav från nya tygskor.

Söndagssökning.

Jag smider, en stund, medan järnet är varmt.
Slår mig ner på en stol, vid ett nystädat bord och skriver stipendieansökning.
Jag ledsnar snabbt och vill hellre skissa på självaste projektet.
Jag gör det. Skissar.
Tänk om jag fick genomföra det här. 
Det vore amejsing.

Bordet är ostädat och stipendieansökningen halv. Typiskt.
I morgon är en fortsättning på den här dagen.

Tillbaka på olika sätt.

Jag är tillbaka. Tillbaka i Visby efter att ha varit borta i en hel månad.

Det känns skönt att vara i sitt eget igen även om jag har haft en väldigt givande bortavistelse.

Närhetskontot har laddats av mor- och farföräldrar, föräldrar, svärföräldrar, syskon, syskonbarn, kusiner och kusinbarn. Och av käraste vänner.

Konstrundan i södra Dalarna, som var huvudanledningen till fastlandsvistelsen gick över förväntan.

Alla fullkomligt vältrade sig i vem jag var, vad jag fick allt ifrån och kastade komplimanger åt mitt håll under de fyra påskdagarna som rundan pågick. Jag hade lagt förväntningsribban lågt och var beredd på att bli ratad och osedd men fick erfara motsatsen. Jag fick mig en påminnelse om den sociala personen som finns i mig som liksom lite har legat på hyllan under det senaste året (jag låter vissa av er häpnas). Visst har hon kommit fram då och då men jag insåg hur mycket i och med mig själv jag har varit och hur betydelsefullt det är att våga bjuda in andra lite oftare.

Jag fick inte bara sälja mina första verk utan jag fick också en känsla av vilka målgrupper som uppskattar olika delar mer eller mindre. Jag hann nästan med att prata med alla 900 besökarna och var helt slut på kvällarna när jag gick och la mig. 

Utställningen i sig blev så himla bra. Jag har aldrig sett mina saker i ett mer passande rum. Skulpturen från master fick ett helt nytt liv och en annan betydelse när jag släppte in den i ladugården. Det kändes som en stor vinst att äntligen hitta ett rum där den kom till sin rätt.  Jag särade på skulpturen och trådarna den här gången och de fick varsitt bås brevid varandra men samhörigheten fanns där såklart. Med de gamla koskyltarna från 1945 hängandes kvar i taket blev en särskild stämning automatiskt. 

De små trådvarelserna blev en kopplande länk mellan exjobbet och teckningarna som snyggt ramade hängde på den inreväggen som jag, pappa och Pontus skruvade ihop av en gammal kasserad uteplats. Broderierna var den största icebreakern i rummet. Alla, jag skojar inte, har någon relation till sjövädersrapporterna på radio och fantasierna flödade verkligen fritt kring de gamla näsdukarna.

Allting hörde ihop, det var fint att se. 

Jag fick många fina kommentarer men min favorit kom från en funderande man (annars är kvinnorna mer öppenhjärtliga), han sa;

Ja, det är något speciellt med de här bilderna. Jag har aldrig sett något liknande. Jag tycker verkligen att det är fantastiskt att du har lämnat så mycket vitt.

Så nu är jag tillbaka och det var länge sedan jag kände mig så här stark.

Jag tror jag kan göra allt, igen, även om jag fortfarande är helt ovetandes om vad det egentligen är jag menar då..

Bilder från Konstrundan i södra Dalarna 2013.

Gästspel.

Det börjar dra ihop sig för konstrunda i södra dalarna där jag ska göra ett litet gästspel i år.
De senaste dagarna har jag spenderat i ramverkstaden. Jag har lärt mig att rama bilder själv och känner mig nu stolt över att jag har tio bilder klara. Dessa kommer att presenteras tillsammans med tre stycken mindre trådskulpturer och nio broderier i serien "vem kan segla förutan vind" (som jag tjusigt har monterat på betsade granplankor). Dessutom kommer mitt examensarbete få sig ett eget hörn i den enormt fina ladugården där jag ska vara.

Fredag.

Vem ska trösta knyttet?

Den tredje och sista är snart klar.

 Jag försöker hitta en titel på dem.

Ungefär en mil sytråd i varje figur.

De´ ni!

Nu ska jag lyssna på knyttet och göra mig snygg.

Kobra.

Har just druckit kaffe och sett det senaste avsnittet av Kobra om 3D-skrivare.
Facsinerande och skrämmande. Bra program!
Nu blir det ateljé.

Skrivmaskin.

Jag köpte en skrivmaskin för en tjuga idag. Jag vill aldrig sluta skriva.